Det skulle ha blivit en lugn längre promenad idag, sa matte, när vi kom hem igen. Men det blev det inte.

Det var nämligen så här det blev istället.

Matte tog på sig promenadskorna och tog med sig en påse med godis till mig, men lämnade andra saker hemma så hon inte skulle ha så mkt att bära omkring på, bland annat telefonen, för vi skulle ju bara ta en lugn promenad.

Sedan gick vi ner till vår dalgång som är här i närheten, och där fick jag vara lös.

Lugn..... jag sprang inte jag tog det lugnt och det blev inga vilda rusningar, för matte hade koll på min fart och jag på matte. Jag ville inte komma alltför långt från henne. Jag småtravade ett par meter bara, sedan stannade jag och väntade på matte. Sedan småtravade jag ett par meter igen och stannade och väntade. Så fortsatte vi. Men istället för att sedan fortsätta ner i själva dalen, så gick matte på en av stigarna som går upp från den igen, men jag var lös och gick lugnt och nosade lite här och lite där. När vi gått en bit kommer vi upp till cykelbanor, och då hade matte redan kopplat mig och jag fick massor av godis varje gång jag lyssnade på henne. Sedan fortsatte vi för upp på cykelbanorna och över en bro, en gångbro. Det var några som passerade förbi oss innan vi gick upp på bron, några cyklister, fotgängare (som matte kallar dem fast hon var en själv just nu) samt en äldre man med sin rullator, honom tittade jag lite avvaktande på.

Plötsligt när vi var på väg nedför bron så såg jag och matte att mannen med rullatorn hade fallit omkull på asfalten i nedförsbacke.

Mannen hade bara varit en liten bit före oss så vi var strax därpå framme hos honom, fast jag ville först inte gå närmare för jag tyckte det såg läskigt ut. Men matte fick mig snabbt på andra tankar. När vi kom fram satte matte fast mig i staketet i kopplet en liten bit från mannen, medan hon själv gick fram för att se hur han mådde. Mannen blödde en hel del från huvudet och han låg på rygg. Matte försökte prata med honom, och det gick bra, han svarade. Typiskt att matte lämnat telefonen hemma !!!

En kvinna på cykel kom förbi men hon hade inte heller ngn telefon, så matte bad henne vänta vid mannen, om hon hade tid, medan matte själv och jag sprang ner till macken precis bredvid gångvägen för att låna telefonen där. Det kunde kvinnan.

Jag fick vänta utanför macken medan matte gick in och ringde till ambulansen, sedan sprang hon tillbaka till mannen. När vi kom tillbaka fick han syn på mig och ville hälsa. Matte var först lite tveksam, men när mannen sa att han haft en schäfer själv och tyckte mkt om hundar så fick jag hälsa. Sedan satt jag en stund där och höll honom sällskap medan vi väntade på ambulansen. Mannen pratade med mig och klappade mig lite då och då. Själv satt jag lugnt bredvid honom och njöt av klapparna. När han verkade "glömma bort" att klappa mig puttade jag lite på hans hand och pussade lite på den så han piggnade till igen.  Mannen var fortfarande vid medvetande och kunde prata, som tur var. Han hade fått en tröja under huvudet och som tryckförband.

Det kom fler människor förbi olycksplatsen, och många som passerade blev lite illa berörda av blodet som runnit.

En tonårig pojke (15 - 16 år gammal trodde matte) som kom förbi med sina kompisar på cykel höll på att svimma. Matte såg det och ropade till åt honom, så han liksom kvicknade till igen innan han hade svimmat, så han klarade sig utan fall. Hans kompisar hade redan stannat sina cyklar bredvid sin kompis, de såg väl också vad som höll på att hända. Men de var också glada att allt gick bra.

Efter en stund gick matte och jag ner för att möta ambulansen, och visa den vägen. Vi fick vänta länge på ambulansen, i alla fall tyckte alla vi som var där det. Men det var ju rusningstrafik och det kanske hade mycket att göra. 

När ambulanspersonalen anlände så var mannen som fallit fortfarande vid medvetande och inte värre däran än att han kunde skoja lite, han sa "Tja ner kommer man alltid, men det är värre att komma upp". Mannen fick en stor vit bandagemössa på huvudet, och sedan tog de med honom i ambulansen till sjukhuset.

Istället för att fortsätta vår promenad så gick vi istället tillbaka hemåt. Matte var lite skakis nu märkte jag och höll mig tätt intill henne fast jag nu var utan koppel. Ibland pussade jag henne på handen och då satte hon sig ner och gav mig kram och gos innan vi gick vidare.

Väl hemma satte hon sig ner en stund i soffan och jag lade mig bredvid henne men på golvet. Så satt vi en stund.

Nu har vi ätit kvällsmat och samlat opss lite, nu ska matte nog hämta en kopp kaffe. Hoppas nu att ni andra kanske haft en lite lugnare kväll än oss. han en fin afton mina vänner !

Det tycker i alla fall jag och matte med. Matte kunde nämligen inte låta bli att klia henne på stora magen när hon var och hälsade på henne idag.

Hon måste ju dessutom visa er bilderna.

Idag tog matte med oss på en kort rastningspromenad först. Sedan efter någon timme så tog hon med oss till bilen, och vi åkte iväg till skogen. Där tog vi en härlig promenad och det blev också tid för en massa bus, poseringar och dessutom hittade vi en ny vän.

Vid en äng så busade vi omkring, när det kommer en medelålders kvinna på stigen och hon frågar matte, som kallat in oss innan vi sprang henne till mötes, om hon fick hälsa på oss. Visst fick hon det. Hon pratade länge med oss och gosade massor medan hon pratade med matte om allt möjligt.

Efter ett bra tag så gick hon vidare, och det gjorde vi med, och då mot bilen.

Dags att åka hem alltså. I alla fall trodde jag det. Men jag blev jätteglad när matte istället tog med oss till en anna skog där det fanns massor av spännande saker att kolla in. När vi kommit en bit in i skogen så släppte hon oss lösa, men vi visste att hon hade godis till oss, så vi höll oss i närheten. Vi busade och sprang runt och nosade på allt spännande. Efter en stund så kallade matte in oss, för vi hade kommit till en fin vitmossebeklädd berghäll, och eftersom vitmossan, eller egentligen vitlaven, är gammal, så ville inte matte att vi skulle förstöra den genom våra busspår. Istället placerade hon oss milt men bestämt på mossan och sa till oss att stanna kvar, sedan blev det en hel massa fotande.

Vi satt rätt stilla och bilderna blev matte nöjd med. Sedan fortsatte vi vår promenad, men då i koppel, för någonstans framför oss fanns en annan hund som skällde. Så matte ville inte då att vi skulle springa hur som helst. Men vi mötte inte hunden däremot fick vi en jätteskön skogspromenad.

Så småningom begav vi oss tillbaka till bilen och sen åkte vi hem. Det var rätt skönt att komma hem nu, för vi hade busat av oss en massa energi så vi var rätt nöjda både jag och Hector.

Ja idag blev det också en skön lunchpromenad för det är jättehärligt väder ute och jag stortrivs just nu när det inte är för varmt och inte jättekallt. Vi tog en promenadslinga som det nu var ett tag sedan vi gick på nu. Där fanns det en massa nya intressanta dofter att "checka av" utmned vägen. På en gräsmatta/äng fick vi busa en stund jag och Hector. Det var skojigt. Man blir så pigg av ett gott bus ! Jag ville helst av allt rejsa runt så länge jag bara orkade, men det kunde jag ju inte idag för matte vägrade tillåta det. Däremot sa hon något om att vi skulle till stora hagen och busa av oss, framöver. Om det betyder idag eller en annan dag det vet ju inte jag, men skojigt skulle det vara.

När vi gått ytterligare en stund och tänkte vända hemåt kommer det en äldre man med två kassar mot oss. Han stannar till och pratar lite med matte. Hna hade varit och handlat till sig och gumman sin och undrade om han fick bjuda oss på köttbullar. Matte blev snopen över frågan det såg jag, för den här mannen ville öppna en nyinköpt köttbullsförpackning och bjuda oss varsin köttbulle, om det gick för sig. Matte tyckte det var väldigt onödigt att öppna en nyinköpt förpackning för att bjuda oss. Men förklaringen fick vi lite senare. Han hade nämligen själv haft Welsh Corgi Pembroke, några stycken när han bodde i en annan stad och var yngre och nu saknade han möjligheten att ha hund. De skulle de inte orka med han och hans gumma sa han, de var över 80 år gamla nu båda två.

När han så fick syn på oss två blev han så glad och ville veta massor om hurdana vi var, om vi tävlades med, ställdes ut osv. Han hade visst ställt ut sina egna Pembrokes en gång i tiden berättade han, men då var utställningarna så mycket mindre än de är nu. Matte och han stod och pratade en bra stund, innan de gick åt varsitt håll. Wille och jag tog chansen att busa lite men när matte sa till oss så lugnade vi ner oss, tills vi kom hem. Då satte Hector fart på både mig och matte. Det blev bus både med leksaker och med varandra men också lite dragkamp. Det var skojigt, men nu ska vi nog ta igen oss en stund.